Jag tror att jag håller på att gå igenom en kris av någon form. Antingen det eller så har min verklighetsuppfattning, det sätt på vilket jag upplever och tolkar världen förändrats. Så känns det i varje fall. Allting jag ser och känner är liksom annorlunda nu på något sätt. Det är svårt att närmare förklara hur, nästan omöjligt skulle jag vilja säga. Poängen är i varje fall att jag har känslan av att liksom leva i en annan värld nu, en son skiljer sig från den alla andra går omkring i. Jag kan inte riktigt svara på om det här är bra eller dåligt. På samma sätt som man inte kan säga om klimakteriet är bra eller dåligt, det bara är liksom. Saker och ting existerar utan att det egentligen finns anledning till det. Och det kanske är så det ska vara jag vet, förmodligen är jag en riktigt usel amatörfilosof. Jag kan bara konstatera saker utifrån det jag ser.