Ibland är saker och ting inte vad de verkar vara. Det är faktiskt riktigt sällan de är vad verkar vara om jag tvingas tänka efter lite. Enligt min erfarenhet är det i realiteten få saker man verkligen kan lita på. Nu kanske jag har en lite väl dyster syn på livet för tillfället. Det är i och för sig inte så konstigt, jag har fått en hel del dyrköpta erfarenheter den senaste tiden som i mångt och mycket motiverar en sådan ståndpunkt. Tycker jag i varje fall. Jag kanske skulle ha en mer positiv syn på livet i allmänhet, då kanske det hade blivit bättre. Men det är inte så lätt alla gånger. Kanske för kloka människor men inte för mig. Kanske skulle jag ta och underkasta mig och mitt liv någon slags metod, en disciplin, en strikt filosofi så att det hela tiden står klart vad jag ska göra varje givet ögonblick. Nu tror jag inte att jag inte att jag skulle klara av att leva efter ett uppsättning dogmatiska regler hela livet. Men det kanske kan vara en hållbar tillfälligt lösning tills jag har full kontroll av mitt eget öde själv. Det har jag alldeles uppenbarligen inte i nuläget. Kanske skulle det bli lättare om jag drabbades av någon svårighet, som att gula fläcken blir utslagen eller något annat jobbigt som rör ögonen. Jag har nämligen länge dragits med fördomen att blinda människor är klokare av någon anledning.

Det är på många sätt skrämmande. I vart fall mycket djupt tragiskt. Nyligen läste jag en undersökning som visade på att långt färre människor har pool än vad jag hittills hade trott. På något sätt har jag alltid förutsett att alla människor i ett så utvecklat samhälle som vårt åtminstone hade en pool var. Men icke. Tydligen är sanningen en helt annan. En avgörande majoritet av den svenska befolkningen har ingen pool alls. Vilket som sagt är skrämmande. Jag menar vi pratar om personer som tillåts rösta i allmänna val. Den rätten borde begränsas tycker jag. Demokrati i all ära. Men tanken med ett demokratiskt system kan väl ändå inte ha varit att poollösa dagdrivare ska få vara med och besluta i frågor som berör oss riktiga hårt arbetande människor med pool? Det är ju helt sanslöst. Jag menar, det är faktiskt nya tider nu. Det är dags att ta ansvar för sina egna handlingar. Har man valt att ställa sig utanför gemenskapen genom att inte ha någon pool borde man heller inte betros med sådana allvarliga saker som rösträtt.

Jag misstänker att jag har börjat gå upp i vikt. Det syns inte direkt på mig, jag ser inte fetare ut och jag har inte kollat för att säkerställa. Jag äger nämligen ingen våg för det ändamålet. Men det är trots allt något som pekar på att jag gått upp några kilon. Jag känner mig liksom en smula oskarpare i kanterna. Suddig, plufsig. Nu kanske det är knäpp men det känns även som om jag tänker långsammare som om hela min organism blivit trögare. Så kan jag inte ha det. Jag måste gå ner, jag måste hitta ett sätt att öka min fettförbränning för jag kan nog inte äta mindre än vad jag gör nu för tillfället. Jag är medveten om att allt det här låter en smula knäppt och så kanske det är men det är viktigt för min självbild att jag känner mig rätt kroppsligt. Egentligen kanske jag behöver terapi mer än jag behöver gå ner i vikt. Men det får bli en senare fråga.

Jag tror att jag håller på att gå igenom en kris av någon form. Antingen det eller så har min verklighetsuppfattning, det sätt på vilket jag upplever och tolkar världen förändrats. Så känns det i varje fall. Allting jag ser och känner är liksom annorlunda nu på något sätt. Det är svårt att närmare förklara hur, nästan omöjligt skulle jag vilja säga. Poängen är i varje fall att jag har känslan av att liksom leva i en annan värld nu, en son skiljer sig från den alla andra går omkring i. Jag kan inte riktigt svara på om det här är bra eller dåligt. På samma sätt som man inte kan säga om klimakteriet är bra eller dåligt, det bara är liksom. Saker och ting existerar utan att det egentligen finns anledning till det. Och det kanske är så det ska vara jag vet, förmodligen är jag en riktigt usel amatörfilosof. Jag kan bara konstatera saker utifrån det jag ser.

Jag läser mycket just nu. Mest gamla klassiker av mer eller mindre uttjatat slag. Den senaste boken jag läste var Dracula av någon anledning. Faktiskt en väldigt läsvärd bok och mycket annorlunda jämfört med de flesta filmversioner som gjorts faktiskt. Men så brukar det ju vara. Nästa bok eller böcker snarare jag ska ge mig i kast med är Goethes hela produktion och även så många Shakespeare jag orkar. Problemet med dem är att det är skrivna på vers. Jag vet inte om det är jag som är dum i huvudet men jag tycker att det är bra besvärligt att läsa vers, det tar typ dubbelt så lång tid som att läsa en bok skriven på vanlig prosa enligt min mening. Nu har jag ju i och för sig tid. Jag just drabbats av svår urinvägsinfektion och kommer nog vara hemma från jobbet några dagar. Då har jag tid att få kläm på det där versmåttet.

Jag har allt mer kommit att närmare överväga en plastikoperation. Det behövs nog tror jag. Jo faktiskt. Nu är det inte så att jag är ful som stryk eller så. Däremot var jag med om en ganska allvarlig olycka för ett par år sedan som lämnade ett ganska fult ärr i pannan. Det vill jag nu ta bort. Eller jag måste ta bort. Jag trivs inte med att vara en människa med ärr i ansiktet. Nej, jag pallar verkligen inte med det. Det måste bort och det nu. Så är det bara. Det gör lite ont också. Märkligt nog eftersom min läkare säger att jag inte borde ha ont. Men det har jag alltså och det stör mig. Jag tycker dessutom att det hör borde gå på någon sorts försäkring, olyckan var nämligen inte alls mitt fel. Undrar vart jag skall vända mig bara. Jag tänker absolut inte låta någon suspekt klinik karva mig i ansiktet. Nä rå.

Jag önskar ibland att jag vore mer av en idrottsmänniska, att jag kunde låta bli att tänka så mycket på min (förmodade) ohälsa och göra någonting åt saken. Som det är nu vet jag att jag borde sätta i gång med någon trevlig och hälsosam aktivitet istället för att sitta framför datorn och teven tills jag förstör allt och blivit så stillasittande att jag fått benskörhet helt och hållet. Kanske borde jag börja springa eller simma, ja något i den stilen. Lagsporter har aldrig legat för mig och jag har varken noll, jag menar absolut inget som helst, bollsinne. Det är märkligt faktiskt för om någon kastar en grej mot mig har jag inga problem med att fånga den. Selektiv receptivförmåga gällande mindre fysiska objekt kanske man kan syndromet på kvasiveteskapligt språk. Jag gillar uttryck förresten, att ge nonsens en air av vetenskaplig säkerhet. Dessvärre får jag nog säga att det funkar. Det har jag märkt inte minst vid mina högskolestudier. Där skrev folk liknande dumheter på längden och tvären.